2006-06-28

Kill Bill

Hittade denna reklam för filmen Kill Bill på en AD-blogg idag, finurlig, grym och rakt på sak, precis som Tarantino skulle vilja ha den ;-)



Klicka på bilden för att se den i större format.

När jag läste filmvetenskap på Örebro universitet fick vi som uppgift att analysera Kill Bill, tycker filmen är intressant ur flera synvinklar... Analysen kommer här... Vore kul med en diskussion...

Ta en del spagettivästern, en del japanska Shogun filmer, ett kryddmått gamla kung-fu-filmer, en nypa splatterfilm och lite animerad manga. Rör om. Voilà, Kill Bill. Skämt å sido. Jag tycker till stor del att filmen är en våldsam och blodig "rape & revenge"-rulle. Dialog har bytts ut mot avhuggna lemmar och sprutande blod (blodet pumpas ju fram i kopiösa mängder och armar och ben huggs av på löpande band). Trots detta så tycker jag Tarantino har en förmåga att lämna ett intryck och fascinera. Om det är för att han vrider ratten ett varv till mot de absurda, utlämnande, tabubelagda och otäcka låter jag vara osagt. Tarantinos kännetecken har ju annars varit smart, smutsig och charmfull dialog inom genrerna gangsterdrama, kioskdeckare och blaxploitation, i Kill Bill tycker jag han har tappat den fräcka dialogen, (om man jämför med Pulp fiction och Jackie Brown där det munhöggs rejält) och satsat allt krut på blodig action.

Tarantino spelar på åskådarens känsloregister lite väl mycket tycker jag. Oftast är det sex och våld som gäller. Exempel på detta är t.ex. när huvudpersonen blir såld till slemmiga torskar när hon ligger i koma, eller när gangsterbossen Marcellus våldtas av män i källaren på en pantbank (Pulp fiction). Det känns lite som dessa gärningar skall rättfärdiggöra den kaskad av våldscener som senare alltid följer.

Ett annat exempel från Kill Bill är när huvudpersonen säger till flickan vars mamma hon just dödat att: "Din mor förtjänade det. Om du fortfarande är sur över det här när du blir äldre så kommer jag att vänta på dig." Denna scen sänder ut signaler som en tvåbarnsfar som mig själv nästan mår lite smått illa av (Tarantino, du har lyckats ;-).

Det är dock svårt att identifiera sig med någon av filmens karaktärer tycker jag, dom är alltför skruvade för det. Jag håller med Mats Weman som i sin recension av filmen (berörs vi) skriver: Ta Beatrix Kiddo, Uma Thurmans huvudroll i Kill Bill. ”Hur mycket kött och blod tycker vi att hon består av? Hur mycket identifierar vi oss med henne? Svar: Lika mycket som prinsessan Leya. Och vem bryr sig om prinsessan Leya? Ärligt talat. Räck upp en hand.”

För att identifikation skall kunna uppstå behövs realism och en handling som ligger nära åskådaren. Jag tror man kan påverka och förstärka identifikation med karaktärer och situationer genom olika kameravinklar och tekniker, t.ex. point-of-view. Man skulle exempelvis kunna filma i fågel- respektive grodperspektiv för att få fram en överlägsen/kuvad–effekt som åskådaren kan känna igen sig i (exempelvis en sträng lärare och en nervös elev).

Ett annat tydligt signum för Tarantino är att han försöker få in lite komik och ordvitsar i sin dialog. Exempel: I am Buck, and I´m here to fuck eller Zed is dead (från Pulp fiction). Detta försök till komik blandat med det ultravåld som presenteras tycker jag är farligt. Det är illa nog att våldet upplevs som häftigt eller estetiskt, men börjar det bli underhållande och roligt också, då är det enligt mig fara på färde. Ett annat tydligt exempel hämtar jag från Pulp fiction där de två yrkesmördarna av misstag bokstavligen skjuter skallen av en man i bilen, men istället för att visa några som helst mänskliga drag börjar gnabbas om vem som skall städa upp röran i bilen. Som någorlunda vuxen kanske man kan hantera detta, men kan de 10-15-åringar som hyr hans filmer det?

Man skulle kunna spåna/analysera vidare hur allt filmvåld påverkar samhället. Våldsinnehållet har enligt min mening en viss konträr utvecklingslogik. Efter hand måste ju våldet bli grövre, råare och mer utstuderat för att beröra och fascinera. Det blir en farlig neråtgående spiral… Man kan också koppla vidare till åskådarnas receptionsförutsättningar som Anne Jerslev skriver om i Nya tendenser i filmkulturen. Jerslev menar att åskådarna blir mer och mer kritiska och medvetna, och jag är beredd att hålla med.

Visst kan ”våld” vara estetiskt, titta t.ex. på Yimou Zhangs; Hero eller Ang Lees; Crouching tiger hidden dragon. Tarantinos filmer är dock enligt min mening för brutala och visar för mycket för att platsa i det estetiska facket.

Man kan analysera Kill Bill från ett genusperspektiv också. Alla viktiga (starka) karaktärer spelas av kvinnor. Det blir lite Spice Girls, girlpower av det hela tycker jag. Tarantino vänder på könsrollerna. Kvinnan slipper vara offret och får klä sig i den ikoniska mansrollen, vara tuff och modig, ta emot mycket stryk och sedan resa sig upp igen.

Filmen är uppdelad i kapitel ungefär som en bok, och berättelsen ändrar tid och plats vid ett flertal tillfällen, liksom bildspråk och stil. En del scener och klipp är i svartvitt, och avsnittet om O-Ren Ishiis bakgrund är manga-animerad (Anne: jag förstår vad du menar med att tona ner våldet en aning genom att använda dessa tekniker).

Filmen är mycket visuell och effektfull. Effekterna dövar dock skådespelarnas insatser en aning (det är svårt att se hur någon agerar genom ett vattenfall av rött Hollywood-blod). Filmen har annars ett genomarbetat bildspråk, klippning samt ett ofta vackert foto. Jag upplever Kill Bill som mer bildbaserad & visuell än hans andra tre filmer som är mer dialogbaserade (stilen, det visuella tar alltså över berättandet till stor del). Tarantino är duktig på att bryta gamla mönster och konventioner, han kan konsten att utnyttja färger, musik, klipp, tid och tempo för att få fram sitt egna bild/formspråk. Jag tycker dock att han endast skapar nytt av befintligt, han uppfinner inget nytt i den bemärkelsen själv, utan ”klipper och klistrar” och lånar från sina favoritstilar.

Jag tror det är mycket som inverkar på vårt seende av en sån här film. Det finns många parametrar att titta på t.ex. Yttre kontext, ålder, personliga erfarenheter och kulturell bakgrund/tillhörighet. Allt spelar in för hur vi skall uppfatta och reagera på filmen och vad vi slutligen skall tycka om den. Filmens inre kontext såsom, miljö, ljussättning och skådespelare är andra faktorer som naturligtvis kan påverka åskådarens uppfattning.

När det gäller den tekniska biten har han fått med det mesta från din ordlista i filmvetenskaplig terminologi. Det är allt ifrån ”aerial shots” till ”swishpans”. Tekniken spelar stor roll i Kill Bill eftersom den är så visuell, utan alla tekniska lösningar hade det inte varit mycket till film på grund av den tunna handling som filmen har. Detta är väl det enda den har gemensamt med Moulin rouge som vi såg dag ett. Ett myller av färg, form, snabba klipp och musik. Det är lustigt, men jag tror åskådaren fungerar så till viss del, får man inte så mycket story är det okej om man bjuds på något annat istället, exempelvis specialeffekter, musik eller raffinerad dialog.

Tarantino, bröderna Cohen samt Guy Ritchie leker med dagens filmtekniker och blandar historier och influenser från alla möjliga medier, tidsåldrar och kulturer (fram för allt kanske subkulturer). Resultatet blir ofta spännande, om än enligt mitt tycke lite för våldsamt i Tarantinos tappning.

Det finns många intertextuella inslag i filmen både inom bild och musik. Exempel är de hyllningar till Bruce Lee som man kan se, bland annat den gula dräkten som huvudpersonen har på sig. Andra exempel är de musikinslag som är med. Vem kommer på idén (förutom Tarantino förstås) att blanda kung-fu med flamencogitarrer. Musiken är annars som oftast i Tarantinos filmer handplockade gamla 60- och 70-talshits som återigen passar bra in i handlingen.

Alla deltagarna i vår chattgrupp (grupp 2) var överens om att man till en början reagerat på våldet i filmen, men efter en stunds tittande blivit lite ”avtrubbad”. Alla tyckte också att det var en föga nyskapande och egentligen ganska ointressant story. Trots detta ville de flesta se del två för att se hur det hela fortlöpte.

Slutligen, för mig handlar seendet av film mycket om att bli underhållen, bli lite glad, kanske ibland även i ett bildande syfte. Tarantinos filmer är speciella, men i min smak lite för våldsamma. Jag kommer dock inte ifrån att det är något som gör att jag fascineras av hans och även av Guy Ritchies filmer, som i mitt tycke är i samma skola. Jag tror det rör sig om dialog, subkulturer och underfundiga personporträtt, men jag är som sagt inte helt säker ;-)

JUST NU LYSSNAR JAG PÅ: Lou Reed - Berlin

2 comments:

Writers Edge said...

Bra recension!
Och snygg hissbild.

Tbird said...

Tackåbock

/T