Tio i topp 1950-2004

När jag läste konstvetenskap fick vi ofta göra korta tio-i-topp-listor på vad vi tyckte var viktiga konstnärskap. Fördelningen över tid skulle vara jämn, och genusrepresentationen skulle vara så nära 50/50 vi kunde. Denna lista hittade jag idag när jag gick igenom gamla dokument. Den täcker in årtalen 1950 till 2004 (som jag tyckte var roligast), hmm, är nästan så man blir lite sugen på att plugga lite mer...


Andy Warhol
Är av många ansedd som den mest inflytelserika amerikanska konstnären under de senaste 50 åren. Warhol var en av upphovsmännen till "Popart". Inom Popart är konstnären inte intresserad av människan som motiv i sin konst utan när hon figurerar är det bara i form av citat från massmedias framställningar. Popart är en rörelse som är ett med sin tid och som har en livsinställning i samklang med den moderna stadens. Man är här främmande för begränsningar av varje slag, söker den nya konsten att bredda sitt eget handlingsfält att omfamna duken till hela världen och målet är att konst och verklighet skall sammanfalla. Inspirationskälla är här kulturens mest förödmjukade och förbisedda aspekter: den breda massan och det kommersiella bildspråket. Den kritik eller ironi som man kan finna i Warhols alster är oftast lite dunkel och mångtydig. Det hindrar dock inte att hans konst innehåller en protest underifrån mot högkulturella produkter, som står där på sina piedestaler och är föremål för en vanligen aningslös vördnad.

Cindy Sherman
Cindy Sherman har alltsedan 1970-talet varit en av de ledande konstnärerna inom det iscensatta fotograferandet. Med sitt konsekventa arbete har hon varit med om att flytta gränserna för dagens fotografi och därigenom fått en bestående betydelse inom det fotografiska mediet. Genom att utnyttja sig själv som motiv har Cindy Sherman tolkat vår tids viktiga mediala frågor i dagens överflöd av bilder, ofta på ett humoristiskt sätt. Hennes bilder har omformat vårt sätt att se på ”den andra” och genusfrågor. Hon har varit en förgrundsfigur för den yngre generationen, såväl kreativt som kritiskt, i mer än två decennier. Cindy Sherman vidareutvecklar två viktiga historiska perioder inom fotohistorien: den fotografiska surrealismen på 30-talet och den fotografibaserade konceptkonsten som startade under 60-talet.

Roy Lichtenstein
Lichtenstein får tillsammans med Andy Warhol anses som popkonstens främsta företrädare. Lichtenstein hade en karaktäristiska stil. En s.k. uppförstorad rasterpunktsteknik kombinerad med hela färgplan av primärfärgerna och med svarta kraftiga konturer runt motiven. För Roy Lichtenstein var konstskapandet ett sätt att betrakta världen. Han organiserade det han såg som sitt arbete, och inget motiv var för vardagligt eller banalt för honom. Han tycks avbilda nästan vad som helst: köksredskap, golfbollar, seriebildrutor, solnedgångar, bilder från postorderkataloger, penseldrag samt konstverk av andra konstnärer. Motiven var dock varken obetydliga eller meningslösa för Lichtenstein, utan de var en del av en strategi vars avsikt var att undersöka målningens yta. Den här forskningen fördjupade Lichtenstein sig i mycket allvarligt och systematiskt under flera decennier.

Judy Chicago
Är en av de mest framstående kvinnliga konstnärer som verkar med konstnärliga framställningar på sociala grunder. Genom att ifrågasätta, inte bara den patriarkala dominansen genom historien, utan genom att reflektera över exempelvis identitet, kropp, ämnen som anses vara specifikt feministiska. Det mest kända och polemiska verket av Judy Chicago var Middagen som hyllar kvinnornas historiska och kulturella bidrag. En stor likbent triangel med 39 sittplatser gav kvinnorna från olika kulturella sfärer ett erkännande. Andra kvinnonamn återfinns på golvets 999 kakelplattor. Judy Chicago ägnade sig inte enbart åt den individuella produktionen av konstverk, utan genomförde även kollektiva handlingar genom att organisera utbildningsprogram för konst. Ett av dessa program var det omtalade projektet Womanhouse, som genomfördes vid Valencias California Institute of the Arts (Kalifornien, 1971). Det handlade om att restaurera ett hus som hade överlåtits av en kommunförvaltning. För detta blev de 21 kvinnliga eleverna tvungna att frigöra hela sitt hantverksartilleri i en övning som inkluderade murning, rörmokeri och andra yrken som utmärkts som "maskulina", och vars slutliga syfte var att lösa upp gränserna mellan kön, samhällsklasser och yrken.

Francis Bacon
Började sin bana som illustratör och dekoratör men gick sedan över till att förvandla de figurativa bilderna och porträtten genom rasande spontantistiska deformationer. Bacons nöjde sig inte med att iaktta människors yttre, utan hans blick gick genom hud och kött, rakt in i det innersta. I Bacons bilder blir måleriet en motsägelsefull konst, som bara kan berätta om livet om det samtidigt uppenbarar hotet och dödligheten. Tillhör inriktningen den Informella konsten.

Yoko Ono
Kan beskrivas som en interdisciplinär och integrerande konstnär från den konceptuella rörelsen. Ono hade en viss anknytning till Fluxus-rörelsen. Denna grupps verk antog de mest varierande artistiska aspekter: från musik, till objektkonst, aktionism, performance, m.m. Det var en rörelse av experimentell karaktär, halvvägs till antikonst (dadaismen) och konstruktivisternas totala konst. Yoko Onos deltog inte bara i denna rörelse utan hennes avantgardism och det experimentella språket ledde henne till att göra experimentella filmer, performances, visuell poesi, m.m.

Richards Estes
Genom sin ytterst noggranna iakttagelse och den tekniskt perfekta återgivningen nådde Estes nya fängslande måleriska effekter. Med nästan fotografisk exakthet fångar han omvärlden på duken. I hans bilder blandas spegelytor med det som speglas i dem (detta blir en bild i sig). Hans storstadsvärldar blir ett varseblivningsfenomen, en bildprojektion som avspeglar sig själv (påminner lite grand om Edward Hoppers verk, fast mer detaljerat exakt).

Barbara Kruger
Kruger slog igenom internationellt i början av 80-talet och har sedan dess dekonstruerat massmediesamhället i allmänhet och mediernas kvinnliga representation i synnerhet. Hon föreslår ingen patentlösning eller någon alternativ sanning. Snarare är hon en pragmatiker som konstnärligt upplyser om både folkmassornas skönhet och skräck. Kruger vill med de enorma ord och fotograficollage som hon gjort underminera de kvinnliga myter som reklam och media sänder ut i samhället.

Keith Haring
Räknas till de stora namnen i den amerikanska konsten under 1980-talet. Han blev också snabbt ett känt namn i Europa och andra världsdelar och betraktades allmänt som en efterföljare till Andy Warhol. Harings graffiti-inspirerade symbolspråk med associationer till storstadsmiljön, popkulturen, serieteckningar m.m. tilltalade inte minst den yngre publiken och hans namn förknippas även med andra huvudtendenser inom 80- och 90-talskonsten, såsom installations- och videokonsten samt performansen. Haring strävade i sitt konstskapande efter en direkt kontakt med publiken och tillsammans med amerikanen Jean-Michel Basquiat blev han en hängiven anhängare av graffitikonsten, som mot slutet av 80-talet allmänt började accepteras som konst även av museer i olika delar av världen. Som graffitimålare blev Haring känd för sitt bidrag till Berlinmurens utsmyckning innan muren raserades.

Jockum Nordström
Få unga samtidskonstnärer har som Jockum Nordström nått den såväl åldersmässigt som kulturellt breda publiken. En av nycklarna till framgången består i hans anmärkningsvärda och gränsöverskridande produktivitet som sträcker sig från måleri och illustrationer till teckningar, barnböcker och animationer. Grunden för Nordströms konst utgörs av det collageperspektiv han anlägger på världen, och som gör sig påmint oavsett om det är oljefärgen eller blyertsstiftet han brukar som medium. Fragment av situationer, människor ur olika miljöer, malplacerade föremål och symboler samsas om utrymmet i ett bildrum som aldrig står helt och hållet stilla. Färgen och figurationen tycks fungera som kommunicerande kärl: ju mer sparsmakad koloriten är, desto intensivare figuration och vice versa.

BUBBLARE

Jeff Koons
I Marcel Duchamps anda har Jeff Koons ställt ut vardagliga nyttoföremål, t.ex. dammsugare, och genom att uppmana konstpubliken att betrakta dessa i en ny kontext, upphöjt dem till konst. Som konstnär utgår Koons ofta från ett givet koncept, en idé. Koons har blivit beskylld för att driva med traditionell konst, och fått sin konst stämplad som kitsch.

JUST NU LYSSNAR JAG PÅ: The Highwaymen - The Road Goes On Forever