Linsgrytor och rock´n roll

Folkrocken har inte varit så populär sedan sjuttiotalet. Det viskas, hyssjas och sprakas från lägereldar på snart var och varannan popskiva nu för tiden.

Och är det inte barfotakvinnor med akustiska gitarrer och väna stämmor så är det manliga druider som mumlar i skägget. Varför denna vurm för medeltida tongångar? Lever vi inte i iPodens tidevarv, undras det i senaste Elle.

Svaret är enkelt. Alternativt har tappat sin betydelse och i jakten på det annorlunda, det som är motvalls, får man söka sig utanför marginalerna. Fast en äkta folkrockare skulle aldrig erkänna sin alternativa trendighet.

Folkrocken är själva antitesen till berömmelse. Idealet är Vashti Bunyan, som trots en lovande karriär i sikte på 60-talet (hon backades bl a upp av Rolling Stones), så vände hon den ytliga popvärlden ryggen och gav sig iväg på häst och vagn för att gå i exil på de yttre Hebriderna. Folkrockens politiska inslag har däremot tystnat. Det handlar mer om att hitta det oförstörda igen. Och sinnesron. I en hysterisk samtid är folkrocken musikens svar på Proviva.

http://www.anotherday.co.uk
http://www.cripplecrow.com
http://www.cocorosieland.com

(FutureLab)

JUST NU LYSSNAR JAG PÅ: The Band - The Weight