Som den Van Morrison-fan jag är tänkte jag genast springa iväg och köpa hans nya skiva: Pay the Devil. Efter att ha läst Pierre Hellqvists recension i tidningen Sonic väntar jag nog tills den fallit i pris lite. Själv tycker jag Mr Morrison är som bäst när han får spela sin rhythm’n’blues & jazz-inspirerade musik. Skivor som: Moondance, Enlightenment, Days like this, Healing Game och Back On Top är enligt mitt tycke bra bevis på detta...
"Senast den sure gamle pilsnerkorv vi känner som Van Morrison hintade åt country fick det katastrofala följder. Duettplattan med Jerry Lee Lewis syrra Linda Gail, »You Win Again« från 2000, var en tafatt tillredd soppa av torftig produktion och dammigast tänkbara nostalgi. Duon kom inte heller särskilt väl överens, vilket framgår i en rad insatser som kvickt kom att symbolisera själva antitesen till begreppet »blixtrande«.
Med sitt senaste album »Pay the Devil« tar han som en gång i tiden fick smeknamnet »the Belfast cowboy« steget hela vägen in i honkytonkhimlen. Skivan övertygar långt mer än all hans såsiga gubbstruttblues från senare år. Visst är också detta mer än lovligt mossigt, men något annat väntar vi oss inte från Van Morrison 2006. Det vi vill ha och länge saknat är engagemang, som vi faktiskt får prov på här.
Country har aldrig varit lika framträdande som rhythm’n’blues, jazz och folk i Van The Mans musikaliska värld, den har funnits där i bakgrunden som en aldrig fullt utblommad förälskelse från det förflutna. Förutom tre egna kompositioner och några väl slentrianmässigt valda Hank Williams-låtar levereras en hel svit med sorgligt bortglömda kulturskatter. »There Stands the Glass«, »More and More« och »Back Street Affair« är oantastliga Webb Pierce-hits som borde vara lika självklara i varje skivsamling som någonsin Elvis, Stones eller Aretha. Utan att kunna toppa originalen sjunger Van dem alla med en odiskutabel inlevelse.
Även den av Bill Anderson skrivna Connie Smith-hiten »Once a Day«, Conway Twittys »What am I Living for?«, från början förknippad med r’n’b-legendaren Chuck Willis, och Leon Paynes uppslitande ballad »Things Have Gone to Pieces«, som George Jones förkroppsligade på en magnifik Musicor-singel 1965, ror Van i hamn med den äran. Till och med det ofta inspelade örhänget »Big Blue Diamonds« – som gjorts av bland andra Ernest Tubb, Percy Sledge, Little Willie John, Jerry Lee, Willy DeVille, men allra bäst i Clint Wests swamp pop-tappning – känns meningsfullt att höra igen.
Störst av dem alla, och lätt det mest oförglömliga mannen har spelat in sedan några hypnotiska stunder på 1991 års dubbel »Hymns to the Silence«, är det sista spåret. Många av er är nog bekanta med Rodney Crowells mästerverk »Till I Gain Control Again« via Emmylou Harris eller Willie Nelson. Om Van Morrison fram hit har skött sig OK blir det här, sent omsider, magi på allvar. Plötsligt önskar man att han hade valt ut fler introspektiva, mer singer-songwritersinnade låtar av detta slag. Dess poetiskt känsliga folksoul ligger trots allt hans eget uttryck betydligt närmare än vad hårdhudad honkytonk gör."
Läs mer om Mr Morrison här: http://en.wikipedia.org/wiki/Van_Morrison
JUST NU LYSSNAR JAG PÅ: Alison Krauss + Union station - Rain Please Go Away
Var ensam hemma igår och slözappade på TVn. Blev både sur och irriterad när jag såg vad TV4 bestämt sig för att visa. Jackass: The Movie, var filmen för dagen, detta på samma tid som SVT visar Bolibompa. Under den kvart jag orkade titta, åt en kille sitt eget "snökiss", kräktes och blev efter detta sparkad i skrevet av sina skrattande "vänner". En annan stoppade upp en leksaksbil i ändtarmen för att sedan gå till doktorn och röntga sig. En tredje drog ner byxorna och sköt raketer från ändan... och så höll det på. Som småbarnspappa kan jag inte förstå hur TV4 kan sända sån här skit så tidigt. Hur många barn satt och tittade på detta? Usch och fy...
Jag skulle vara en engelsk bulldog om jag vore en hund, allt enligt 
